Jag är far till fyra barn som med tämligen stor säkerhet kommer att lyckas bra i sina liv om de nu inte ställer till det för sig. Två är myndiga och befinner sig i en livsfas där jag för tillfället inte behövs så mycket medan de övriga är en ständig källa till att störa mina tankar, men så är det att vara fader och så skall det vara att vara fader.
Eftersom jag bara har en knappt genomförd grundskola att luta mig tillbaka på arbetar jag som diversearbetare. Det vill säga när jag över huvud taget får förtroendet att utföra något arbete. Ibland går det ganska långa perioder när jag helt enkelt inte får någonting gjort, av det slag som ni andra medborgare värderar så högt, som ger mig och mina barn lite cash flow. Under dessa perioder brukar jag tänka att jag är ett slags livets konstnär eftersom jag har fria tankar och inte nedlåter mig till vilken skit som helst för pengar. Det handlar inte om att jag inte vill utföra vilket arbete som helst för det gör jag gärna utan det handlar om att jag inte klarar av att arbeta alla dagar. Få är de som förstår (allra minst jag själv) och det är just därför vårt lagomsamhälle ser ut som det gör (tror jag då asså) och den svenske mannen och kvinnan är så svaga då de lider så stor brist på den fria tankens kondition och färgglada sprakande i den tidiga morgonstunden.
Mitt liv släpas fram i all sin uppenbara misär i hamnstaden Göteborg. Jag hatar Göteborg men det gör inte mina barn och jag är allt för svag för att göra uppror och så finns ju barnens mor här som brukar betala maten jag lagar. Fördelen med Göteborg är att jag hittar runt på gatorna fast vid närmare eftertanke hittar jag runt på gatorna lika bra i andra städer också så jag vet inte om ens det är bra med Göteborg. Åtta gator och lära sig deras namn och innbördes läge, hur svårt kan det vara? Mig veterligen finns det inte någon hamn i Göteborg men vi brukar säga så ända. Det låter i varje fall lite bättre än sanningen som är ett grått betonggetto åt alla fyra håll en bra bit längre än vad den skarpaste blick kan se. Hur som helst så verkar det som att jag är fast i detta gettoliknande träsk under obestämd tid och att jag är dömd för ett brott jag inte känner till och har fått ett straff vars längd inte är satt på pränt. Gilla läget mongo m·x!
Nu kanske ni tror att jag är en man som bor i en ännu gråare förort och springer in ut på socialkontoret för att få stålar till en pava? Men så är icke fallet.
Min mycket lilla hjärna fungerar nämligen mycket bra och för det är jag glad fast det finns andra som gärna skulle se att min mycket lilla hjärna inte fungerade alls. Mer konkret innebär det att jag klarar mig ganska bra utan vare sig pavor eller socialbidrag. Jag bor till och med i stadens mer förnäma kvarter där jag delar lägenhet med eller rättare sagt är inneboende hos modern till de två yngre barnen.
Det är just i dessa fisförnäma kvarter man står att finna min gata och diverse andra figurer som figurar i mina mer eller mindra sanna osanningar om livet i den mer eller mindre gråa hamnstaden utan hamn som går under namnet Göteborg.
För er som gillar att klanka ner på mitt sirligt utförda och stilmässigt storaktigt framförda språkbruk vill jag bara meddela att ni inte har en chans. Eftersom jag varken är bildad eller en kvasiintellektuell rödvinssupare har ni helt enkelt inget ni kan få gehör för om ni nu skulle komma på iden med att klaga. Vill jag skriva osedvanligt långa meningar med en haltande grammatik och en läsbarhet som är så låg att den inte ens går att mäta så gör jag det. Vill jag inte använda versala och gemena bokstäver kommatecken eller annat jox ni andra så gärna vill se så gör jag inte det heller. Vill du inte läsa dessa hopplösa texter skrivna av en tvåtusentalets slashas utan grepp om vare sig empati eller moral så gör du inte det. Är du vän av den fria tanken och orkar med att lägga manken till i vår glättiga väloljade värld orkar du säkert ändå inte läsa mina små obetydliga texter och då gör du ju inte heller det. Kanske orkar du och då gör du det.
Lev väl medborgare,
m·x
#troomduvill
