Jag råkar ofta ut för frågeställningar kring varför traditionella medier som dagspress inte lyckas på internet. För det mesta blir jag lite trött på dessa samtal då det alltid finns en eller två som tror sig ha en lösning. Jag har funderat på detta i femton år och jag kan lova att det inte finns någon patentlösning.
Vad det däremot finns så är det mycket rädsla. Det finns en mycket stor domedagsrädsla bland förlagen. Det finns en ännu större rädsla bland journalister, för de har tappat informationsmonopolet. Vilket dum bonde som helst kan ju öppna en blogg och skriva vilken skit som helt. Det är ju vi som är journalister, vi som har vikt vårt liv åt att bestämma vad bönderna skall få veta, för deras eget bästa, som också skall skriva. Stackars oss journalister, kompositörer och författare, vi skriver lite om hur fel det kommer att bli i samhället när bönderna själva får lov att sprida åsikter så somnar vi i varje fall lättare.
Nu råkar det vara för sent för att fundera i dessa banor. Det är bara förlagen och journalisterna som inte fattar att båten har gått och landgången ligger uppdragen i gräset. Ät gräs eller börja tänka i nya banor är det enkla budskapet från kunderna, de som betalar lönen och aktieutdelningen.
Redan här har en del journalister slutat att läsa och de säger bara, den där mx är bra dum i huvudet och det var fan den bästa dagen i mitt liv när han lämnade landet. Förlagens representanter läser inte denna text över huvud taget för de tror sig redan veta bäst och om det nu inte visste bäst skulle de ändå inte lyssna på en idiot och utlandssvensk som inte har något att säga till om även om han nu råkar vara mantalsskriven i Sverige igen. Böndernas bonnförnuft gäller visst inte i de kvasiintellektuella rödvinssuparnas korridorer. Där gäller bara gårdagen.
Det grundläggande problemet är att man ser allt nytt som något dåligt. Det som går igenom brukar däremot vara ganska långt ifrån det som prospectbasen vill ha. Finns inte förståelsen eller om man är i händerna på människor som bara vill tjäna sig en hacka på de ”dumma förläggarna som ändå inte fattar något” (en stor leverantör till Bonnier uttryckte sig så för ett par veckor sedan vid en lunch) så kan man inte heller lyckas. Uppdragsgivaren måste bestämma eller i varje fall veta vad de vill ha för sina investeringar.
Grunden ligger i att man måste förstå att det är nya kommunikationskanaler och nya villkor som gäller. En chefredaktör för en av våra största morgontidningar upplyste sina läsare om att de minsann skall hålla papperstidningen vid liv så länge det bara går, över hans nästan döda kropp så att säga. Vi skall alla vara glada för att vi inte äger aktier i det förlaget, för det gör du väl inte?
Det går inte att ta betalt för en tryckt tidning och sedan tro att samma prenumerant skall betala för att få tillgång till en pdf-fil som redan finns färdig. Det är svårt nog att ta betalt för samma information två gånger, som bara är ompackad i ett riktigt bra användargränssnitt. Att sedan den som inte är prenumerant skall betala lika mycket, eller gärna mer än pappersdinosarien till kund, är helt huvudlöst att tro. Tyvärr verkar det som om nästan alla förlag tror detta.
Först skall läsaren betala mer och samtidigt få ännu mer reklam på köpet är deras blöta dröm men knappast något som vi läsare går på. All reklam packas in i ett halvtaskigt och redan från börja omodernt fodral och det skall vi göra vågen över? Nej, gör om, gör rätt.
Att ta sin redan idag mobila webbplats och packa in denna i en ”app” verkar också vara fint på golfbanorna. -Jodu, vi har en egen app där våra läsare kan få se allt de redan hade och dessutom få lite mer reklam uppkört i ögat. -Hoho, vi är allt smarta vi. Problemet är bara att vi läsare redan har en webbläsare med bokmärken till alla tidningar vi läser, även i våra mobila enheter. Ni kan ta era nyhetsappar, radioappar och allt vad ni nu har packat in i små söta reklamskal och försvinna. Det är inte det vi kunder vill ha.
SvD ger ut sin tidning i en pdf-läsare, 22:- för ett lösnummer. Skrattar på mig i byxorna.
DN ger ut sin tidning i en app som lämnar mycket att önska och kostar idiotmycket. Skrattar på mig i byxorna en gång till.
GP ger inte ut något och kan inte ens bjuda på sina wordpressbloggar i mobilformat. Gråt ligger nära till hands för en som är född i den grå industristaden.
De olika betalsystem som börjar dyka upp på de traditionella webbpaltserna fungerar ofta inte på mobila enheter och förstör nog mer för tidningarna än vad de själva anar. Man tar betalt för kvällstidningsskvaller, klipper bort mycket av den mer seriösa journalistiken från webbplatserna. Sedan klipper man bort ännu mer från de mobila webbplatserna/apparna och slänger in reklam istället. Sedan sitter ledarskribenterna och gråter över att kunderna inte vill betala för material på internet. Idioter.
Då är lösningar som Dagens Industri mycket bättre, ärligare och mer rakt på till ett mer realistiskt pris. Testa fritt i två veckor, ingen komplicerad och påtvingad prenumeration som måste sägas upp eller annat trams. Två veckor rakt av, varsågod. Jag gillar detta även om det är en lite väl enkel teknisk lösning bakom så är resten på plats.
Vill du efter två veckor fortsätta att var kund i di.se-appen oss kostar det 99:- för sex (6) månader eller 149:- för tolv (12) månader. För detta låga pris ligger det med reklam, men på ett ganska finurligt vis så att man inte får hjärnblödning.
Personligen skulle jag gärna se att man kunde betala lite mer och helt slippa reklamen. Det funkar ju på TV.
Det man idag missat är att man måste ta bort kostnaden för papperstidningen, för det är ju det jag väljer bort som läsare och då skall jag inte heller behöva betala för papperstidningen. Ge kunden valet reklam eller inte reklam, det är inte så komplicerat i den digitala världen. Kanske måste reklamsäljarna börja använda sig av nya betalmodeller för att det skall fungera? Hua, förändringar!
Hur mycket vill då kunden betala och vad förväntar sig kunden att få för de pengarna? Jag och mina kamrater vill betala tre kronor om dagen och för de kronorna vill vi ha följande:
- En bra webbplats med allt material från den tryckta tidningen samt arkivet. Packa det i en smart lyxförpackning (appar för vanliga datorer och webbläsare) som The New York Times så är er lycka gjord.
- En smart interaktiv presentation av tidningen i smartphones (Android och iOS).
- En ännu smartare och interaktivare presentation av tidningen på tablets (Android och iOS).
- Jag måste också kunna var inloggad på minst tre enheter samtidigt med en och samma prenumeration. Papperstidningen delas ut och läses av flera vid frukostbordet. Grannen läser min tidning vid fikan när jag sitter i telefon. Så har vi gjort i årtionden och det kan ni inte ta ifrån oss ostraffat. Det går inte att ta betalt tre gånger. Vill ni inte veta av denna lösning får ni dividera alla priser med tre.
- Plockar ni bort alla annonser (eller inför en fiffig liten på/av-knapp) får ni fem kronor om dagen av mig.
- Inga löpande prenumerationer, det är inte sosserött och 80-tal längre, utan bara snabba betalningar när det behövs. Ge mig alternativ på betalningen; mån/kvartal/helår, utan allt för stora rabatter. Det är bekvämt att slippa pilla med en betalning varje månad, det är rabatt nog om ni gör en bra produkt med ännu bättre innehåll.
Vi kunder finns. Vi kunder har redan all apparatur som behövs för att läsa elektroniska tidskrifter. Vi kunder vill ha bra och praktiska lösningar i vardagen. Det är bara den rätta produkten som saknas idag.
Vad som är av ännu större värde för producenterna är att de kunder ni idag inte har bara sitter och väntar på att ni skall få ut tummen ur hålet och börja jobba för oss, inte för er själva och lönekuvertet. Pengarna kommer per automatik när ni arbetar för oss medborgare, röd eller blå spelar ingen roll för det handlar om faktiska produkter och enkel psykologi som inte finns på plats idag.
eder m·x
